08:20. Jag packar ryggsäcken. Kaffe i termos, smörgås med mycket smör och ost, ett par böcker i min Kindle och svärmors hemstickade sittunderlag. Drar tjocktröjan över ett yvigt huvud och snör promenadskorna kring fötter som ännu inte vant sig vid att bo i trånga strumpor efter sommaren.

Sedan tar jag bussen i 20 minuter och landar mitt ute i skogen. Lunkar fram längs Hassafallsleden som är en nyfunnen liten oas i utkanten av stan. Mitt i lugnet och ensamheten. Mitt i hösten som är så vacker och frisk.

Mina lediga fredagar – som jag börjat med och är barnsligt förtjust i – är till för just sådant. En dag för att hämta ny energi. Bara vara. Ofta ensam, men gärna med de jag älskar, om de som jag har en ledig dag.

“Mer ledigt. Det gör du helt rätt i!”, sa morfar sist vi sågs.

En dag utan måsten. Gärna mycket frisk luft och färre skärmar framför näsan.

09:30. Jag lyssnar på bruset, suset och kvittret. På knarret och på fallet när löven släpper tag om blöta kvistfästen. Det är lite lerigt efter nattens regn, men solen strålar varm och skön mellan trädstammarna.

Och efter en timma slår jag mig ned med min matsäck och mina nedpackade berättelser. Dricker det där kaffet och läser mig trött och dåsig.

Skogen vid Hovfslätt

Spångar vid Hassafallen

Ormbunkar

Skogen vid Hovfslätt

Hassafallen

Hassafallsleden

Matsäck och Walden

Ticka i skogen

Det som är fascinerande med livet och behoven man har är hur de ändras med tiden. Kanske helt logiskt, men likväl överraskande. Jag kan bli förundrad över hur jag har ändrats utan att jag märkt det. Helt plötsligt är jag bara annorlunda. Vill helt annorlunda.

Jag märker att jag allt mer och mer söker mig tillbaka till mina rötter. Skogen och lugnet. Inte staden och händelsernas centrum. Det lockar mig allt mindre. Och det är helt okej fast också läskigt. För vad betyder det? Nu är jag här, men var ska jag framöver?

Jag dagdrömmer om en stuga i skogen vid en sjö. Om att hugga ved och elda i en brasa. Vara ute mer, inne mindre. Lite som när jag är i sommarstugan, fast jag vill ha mer av det, kanske på heltid. Tror jag i alla fall.

Allt har sin tid. Kanske slutar jag i en stuga, kanske är det bara ett tillfälligt nyck. Jag vet bara att jag inte borde vara så skraj för att saker kommer att förändras, både jag och omgivningen. Det är ju onekligen spännande.

Spindel i nät

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *