Den här texten, de minnen som den berör, är otroligt personliga. Den handlar om en ledsam tid. Och om promenader, så som jag upplevde dem då.


Jag hatar de här jävla promenaderna!

Det var oktober. Kanske november. Jag tänkte den där meningen ofta. Jävla promenader. Och jag sa det högt och frustrerat till min mamma en morgon. Eller rättare sagt var det nog förmiddag. Tiden var som den var under den perioden. Morgonprocessen var lång och svår.

Ofta hade jag legat vaken sedan midnatt. När det var dags att gå upp, för att någon sa det till mig framåt sjusnåret, tog det tid. Tid av gråt. Tid av prat. Tid av rejäl ångest inför ännu en dag.

Frukosten åts långsamt och mekaniskt. Ibland under tung tystnad, ibland till malande frågor som jag återupprepade från dagen innan. Varför mår jag så här? Blir det någonsin bra igen? Hur kunde det bli så här? Kan inte allt bara som vanligt?

Klockan hann bli tio eller mer innan jag, eller någon annan, fick på mig kläderna och tog med mig ut på promenad.

Jag hatar de här jävla promenaderna, sa jag högt och frustrerat mellan andfådda, nästan hyperventilerande andetag. Jag vet, svarade mamma. Men du sätter in varje promenad på livskontot. Det är värt det. Så vi gick.

Vi gick på stigar som jag gått på ända sedan jag föddes. De första åren låg jag i en vagn och vaggades fram över knagglig mark. Vi gick förbi bäcken i vilken jag fångat fisk och grodor som liten. Den porlade friskt. Gärdet var sörjigt och sårat av stora traktordäck. Snart låg där snö. Träden stod stilla ena dagen och böjde sig för vinden den andra. Jag kände sorg var jag än tittade. Sorg för att promenaden inte kändes som vanligt. Inte kändes bra.

En dag fick min pappa leda mig. Han höll mig i armen. Ledde mig längs den gamla järnvägen där inga tåg längre går. Jag skakade. Jag grät. Pappa ledde. Vi mötte en cyklist och jag gömde mig i min luva. Vi gick ett par hundra meter. Sen gick vi hem igen. Men vi gick. I fjärran skällde taxen Otto. Han drev. Det var jakttider och min lillebror satt ute på åkern i torn.

När jag gick i stan, med Sven, gick vi förbi utegymmet i parken vid vårt hus. Ska vi träna lite? sa han och satte sig på en träningsmaskin utan att vänta på ett nekande svar från mig. Han hade just fått ta på mig mina byxor, strumpor och skor för att jag inte orkade.

Jag muttrade och ställde mig på balansplattan. Försökte stå stilla på ett ben. Världen snurrade. Och jag fick inte fatt i den. Ibland gjorde jag några armövningar. Och då kände jag mig stark för någon minut.

När vi kom upp i Stadsparken, om jag orkade så långt, satte vi oss på en bänk och vilade. Där såg jag sensommaren bli till höst. Grönt blev till gult och snart brunt. Tiden var som den var under den perioden. Alldeles för långsam. Och alldeles för snabb på samma gång. För med ens var det snö också där.

Jag hatade de där jävla promenaderna när jag mådde som sämst förra höstvintern. Då när jag var deprimerad. Då när jag var urtrött i hela mig. Jag älskar promenader. Men då, när allt var svart, så var de hemska. Inget var som det skulle. Men trots det tog människor som jag älskar ut mig på promenad. Varje dag. Ibland gick vi några hundra meter. Ibland några kilometer. Sen gick jag hem och sov. Sov och sov.

Dagarna blev kortare. Mörkret kom allt tidigare. En eftermiddag hemma hos mamma och pappa snörde jag på mig skorna. Var ska du? frågade de. Jag ska gå ut och gå svarade jag. Och så gick jag. Av egen vilja. Ensam. Snön var blöt och ymnig. Andetagen kalla och rykande i skenet av ficklampan. Utan den hade det varit beckmörkt. Men jag var inte rädd för mörkret då. Det som var innebords var långt mycket värre.

Jag gick. Och när jag nådde huset vände jag om och gick samma runda igen, fast baklänges. Kanske gick jag en vända till. Jag minns inte. Men jag gick för att det kändes lite bättre. Som om det gjorde skillnad. Friskt och klar luft. Ben som fick jobba. Tankar som fick utrymme att sväva ut i världsrymden.

Allt var fortfarande upp och ner. Och det skulle ta ännu några veckor innan det på riktigt började ljusna.

Men jag hatade inte den där promenaden. Trots mörker och snömodd. Och det var ändå något.


Tack ni som tog med mig ut. Ni gjorde inte bara det. Ni gjorde mycket mer. Men promenaderna gjorde gott. Även om stegen aldrig har känts så blytunga och andningen så krampaktig och forcerad som då. Jag satte ändå in varje steg och varje andetag på livskontot. Det hade min mamma rätt i.

Det är ett år senare nu. Jag är ute och går. Och jag tycker om det igen. Och jag njuter av att jag tycker om det. Och det är en fin känsla.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *