Det är den sista dagen på året. Vi kör in på en snöig plätt där en bil verkar ha stått innan oss. Det är hjulspår i snön. Jag kränger ryggsäcken över axlarna och märker att jag som vanligt är för dåligt klädd för den här tiden på året. De tunna träningsbyxorna skulle nästan kunnat kvitta. Det är som att gå med rumpan bar efter några minuter. Men jag biter ihop.

Vi börjar gå. En träskylt pekar in mot skogen. Mot Dumme Mosse, blott tio minuters bilfärd från Jönköping. Varför har jag inte varit här innan?

Frusen Dummeå

Träd på Dumme Mosse

Sanna Lund på Dumme Mosse

Vi balanserar på isiga spångar och hoppar mellan halvfrusna vattensamlingar mellan träden. Följer rödmålade prickar på stammarna och ser hur solen badar över öppningarna i landskapet.

Vi följer en å som snart gör en sväng. Där står en ensam bänk med utsikt över det svarta vattnet där isplattor flyter fram. De är ömsom fyllda av vita bubblor, ömsom mönstrade likt en topografisk karta.

Det biter i kinderna. Och i låren. Stackars lår. De har det inte lätt. Vi är alldeles ensamma. Men där finns spår av harar. Och en och annan känga. Spångarna knarrar och gnäller under oss.

Dumme Mosse

Fruset vatten på Dumme Mosse

Träden glesnar och solen bryter igenom. Värmer inte, men färgar snön, riset och barren. Blått, gult, rött och grönt.

Vi kommer ut på den öppna mossen. Och där ligger en ensam tjärn. Liten, frusen och som en överraskning. Nästan lite overklig. Omgiven om små bulliga kullar. Spretiga gyllene strån och mörka vattenpölar. Och vinden viner brutalt.

Spångar på Dumme Mosse

Vi stretar på och aktar oss för att inte kliva snett. Vi går mot skogsranden där det snart doftar rök. Någon grillar. Det är ännu bara sen förmiddag men det känns som att solen redan vänder ner mot horisonten. Allt är så vackert.

Tänk att det finns så här förtrollade platser runt hörnet. Det gäller bara att ge sig ut.

Spångar på Dumme Mosse

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *