Jag somnar till regn mot taket. Jag har längtat efter det. Ett ljud som inte hörs alls på samma sätt i stan. Där är det ett hårt smatter mot fönsterbläcket. Här är det ett tryggt och sövande trummande. Dessutom skvalar det härligt i stuprännan. På samma vis låter det när jag är hemma i barndomsrummet i Fridhem. Det med snedtak.

Men nu är jag i stugan. I Sommarbo. Men det är inte sommar längre. Det är höst. Rejält med höst.

Stugorna är ödsliga. Björkarna är gula och ormbunkarna rostigt bruna. Rönnbären är ensliga på kala grenar och myntan i landet börjar multna. Svampar poppar upp ur gräsmattan som inte klipps och sjön ligger kall och blå. Ibland är den grå. Borta på andra sidan vattnet stiger dimman från skogen.

Sommarbo under månen
Åvikstrand

Jag vaknar någon gång under natten till ljudet av det som bor under huset. Det som har bott där i flera år. Det rör sig. Krafsar och rafsar. Knackar och har sig. Förmodligen är det ett djur. Eller något annat.

Mamma skriver till mig och meddelar att “det är Sommarbos fastighetsskötare”. Det låter bra mycket bättre än ett stugmonster. Hur som haver bor det strax under vårt sovrum. Under vår säng. Så det väcker mig och Sven då och då, men främst under tidiga morgnar.

Nu är det natt. Nästan bäcksvart, förutom det lilla ljus som sipprar in från vardagsrummet där Sven sitter vaken. Det känns plötsligt som att det som bor under huset är inne i rummet. Men jag är inte rädd. Inte alls. Det är nästan en trygghet att höra det där ljudet. Det är bekant. Det är stugljud. Precis som regn mot taket.

Promenadskor
Viken

När jag har druckit morgonkaffet möter jag månen ute på gräsmattan. Men också solen och allt nattregn som har samlats i daggkåpor och potthål.

Vi har egentligen tänkt åka till Tiveden. En halvtimma bort med bil. Grilla korv och traska en led. Men vi bestämmer oss för hemma-lunk istället. Att gå de välbekanta promenaderna. Där en inte behöver tänka, bara gå. Slippa flänga och ha sig. Slippa packa och fixa. Bara njuta av oktober på hemmaplan.

Det är så lätt att vilja åka till andra platser. Jaga det nya. När det gamla och välbekanta kan vara minst lika vackert. Jag tröttnar aldrig på att återupptäcka miljöer. Trots att jag känt dem hela mitt liv.

Viken
Viken
Sjö och vass
Månen över hygget
Gran

Jag läser Sommarboken av Tove Jansson just nu. En bok som jag borde ha läst för länge sedan. Men det har inte blivit så. Var sak har sin tid.

Den handlar inte om det stora äventyret. Den handlar istället om det lilla. Det som aldrig skulle kallas för äventyr. Inte ens i närheten. Det är bara vanliga dagar, vanliga livet. Det där som du aktivt måste lägga märke till, för att ens uppfatta att det sker. Hela tiden, runt omkring dig. I naturen och i kontakten med människor i din närhet.

Och jag kan intyga att boken passar minst lika bra på hösten. Sitt namn till trots. Den får mig att vilja äta upp hösten med hull och hår. Med alla sinnen.

“På öns utsida bakom berget fanns ett bälte av död skog. Det var här vinden låg på och under många hundra år hade skogen försökt växa tvärs emot stormarna och fått ett alldeles eget utseende. Om man rodde förbi var det uppenbart att varje träd sträckte sig undan vinden, de hukade och knutade sig och många av dem kröp.” 

Tove Jansson, Sommarboken
Väg
Björk
Björk

‘”Det är bara bönder och sommargäster som går i mossan. De vet inte, det kan inte nog upprepas, att mossa är det mest ömtåliga som finns. Man stiger där en gång och mossan reser sig vid regn, andra gången reser den sig inte. Den tredje gången man går över mossan är den död.”

Tove Jansson, Sommarboken
Fika

Mellan promenaderna slår vi oss ner inne i soffan. Tänder ljus. Dricker kaffe och äter de sista äpple- och morotsbollarna. Satsen jag gjorde för en månad sedan har räckt länge. Jag plockar dem direkt ur frysen. De håller sig mjuka och goda trots minusgraderna.

Dukat bord
Korv med bröd

Korven blir stekt istället för grillad. Den äts inomhus istället för ute, även om det säkert gått fint att sätta sig på trappan. Men det smakar gott ändå. Och vi lyxar med pucko.

Ormbunkar
Löv
Löv
Väg
Allé
Får

Utmed den ena promenaden här i krokarna finns flera fårhagar. De tillhör en gård där man kan köpa kött och skinn. I våras var där massvis av lamm. Under sommaren har de vuxit sig större.

De stirrar stint på mig när jag går förbi. Och så skiter de. Nästan som en slags maktdemonstration. Ibland ser de så fromma och fina ut, för att i nästa stund likna fyrbenta djävlar. Som något som skulle kunna bo under en stuga…

Barr
Hus
Väg
Sven
Sanna Lund
Sven på vägen
Sanna

Om eftermiddagarna drar jag mitt täcke över mig. Påslakanen är blåblommiga och täckena frasiga. Sockarna är fortfarande på.

I taket surrar feta flugor sömnigt runt och jag får flera gånger stiga upp och slå hårt med en hopvirad gammal Året Runt-tidning. Snart tystnar rummet. Regnet börjar trumma på taket igen. Jag läser i Sommarboken men ögonen blir allt mindre. Och snart sover jag.

Och när jag vaknar har det faktiskt redan börja skymma så smått. Jag häller upp ett litet glas rom och tömmer askan ur eldstaden. Tänder några nya vedklabbar och känner värmen sprida sig.

Brasa och rom

“Hördu, sa Sophia. Nu hinner jag inte med dig längre för jag har bara badat två gånger idag. Du blir väl inte ledsen?

Jag vill också bada förklarade farmorn.

Sophia tänkte efter och sa: Du ska få bada. Men bara där jag bestämmer.”

Tove Jansson, Sommarboken

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *