Tänk dig att du går på en dammig grusväg. Med den varma augustisolen i ryggen och de höga träden vid din sida. Det går uppför. Du går långsamt. Och där, på marken, sitter hundratals och åter hundratals nässelfjärilar. För varje steg du tar lättar fler och fler och fyller luften framför dig. Fladdrande vingar kring din kropp och mot himlen som är obeskrivligt blå. Och det fortsätter på det viset i säkert en kilometer. Ända till att du når toppen av ett berg.

Så var det när jag och Sven tog en tur till Omberg. Eller rättare sagt Ekopark Omberg, ett naturområde invid Vätterns östra strand. Omberg i sig är ett berg.

Stocklycke hamn
Stocklycke hamn

Vi parkerade vid Stocklycke vandrarhem och traskade ner mot hamnen. Dinglade med fötterna över stupet rakt ner i vilda Vättern medan vi laddade kroppen med käk och vätska. Hade det inte varit sådana klippor och vågor som slog hade jag gärna badat. Nedanför trappan låg en liten (förrädisk) lagun. Det kändes som att vara vid medelhavet.

En bit söderut ska det tydligen finnas en grotta som endast går att besöka med båt. Rödgavels grotta. Men om den visste jag inget då. Och inte hade det hjälpt. För någon båt hade vi inte.

Genom taket i Rödgavels grotta sipprar vattnet ner i sjön. Enligt sägnerna om Omberg är det drottning Omma som sörjer en förolyckad friare. Kalla vintrar fryser drottning Ommas tårfloder till långa istappar inne i grottan. Isstoderna tar gestalt efter de vättar, troll – och även medeltida munkar – som genom tiderna sökt skydd i grottan. 
– Upplev Vadstena

Trappan vid Ellen Keys hus
Sol i skog

Det finns flera leder i Omberg. Både korta och långa. Jag ville gärna se författaren Ellen Keys hus. Ryktet sa att det skulle ligga så in i norden vackert. Jasså? Hur fint kan det vara?, tänkte jag och ledde in oss på Ellen Keys led (6,1 km). Genom svalkande bokskog med Vättern skymtandes bortom klippkanten.

Ellen Keys hus - Strand
Ellen Keys hus - Strand

Strand. Så heter huset. Eller villan. Det känns mer rätt att benämna det så. Den är stor och den är pampig, utan att bli prålig och svulstig. Och den ligger med en vidunderlig Vätter-utsikt, precis invid den klippiga stranden.

Små ringlande stentrappor leder nedåt till vattnet. Nedåt till ett litet bryggbygge där jag gärna hade startat varje morgon och kväll. På bänken i tysthet. Med en bok eller bara med alla tankar. Och kaffe. Och så småningom hade Sven kunnat komma balanserande med en frukostbricka.

Ellen Keys strand
Ellen Keys hus - Strand
Ellen Keys strand

Ryktet hade rätt. Det var så in i norden vackert. Och just denna dag lyste turisterna med sin frånvaro. Det gör ju sitt…

Medan trollsländor flög ut över vattnet bakom oss, siktade vi på Hjässan – den högsta toppen på Omberg. Då var det minsann pust, stånk och stön från… mig.

Fy valinge. Det var varmt. Det var svettigt. Det var uppför. Men. De där fjärilarna jag skrev om i början. De gjorde resan lite vackrare, lite mer värt det. Och utsikten, den gick ju inte av för hackor.

Hjässan på Omberg
Hjässan på Omberg
Fika på Omberg

Efter kaffet gick det nerför. Du ljuva nerförsbacke. Innan målgång gjorde vi en liten avstickare ut till Mörkahålkärret.

Vi gick och gick och hade snart gått förbi det. Utan att vi märkte. Det såg nämligen ut som allt annat än ett kärr. Det var snarare en äng (på ytan) där blommorna växte tätt och där flygfän fyllde luften.

Sven vid Omberg
Mörkahålkärrets naturreservat

Sen. Ja då åt vi glass i stora lass på 31:ans nere vid Hästholmen. Tio minuter bort med bil. Ett, för magen, mäktigt avslut.

31:ans glass

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *